Intervju med Jean Jenson

En intervju gjord av psykolog Daniel Kraft hösten 2010. Du hittar den engelska versionen på bloggen Det känsliga barnet.

Hej Jean, kan du berätta lite för läsarna om hur ditt liv ser ut idag?

Jag har mestadels varit pensionär sedan 2004. Då kom jag hem till Idaho från Holland, efter att ha flyttat ut från lägenheten jag hade i Utrecht.

Eftersom min dotter bor i San Fransisco och jag var van vid att flytta mellan två bostäder, så hittade jag en lägenhet där och har nu igen två ställen att bo på. Jag ska snart bli mormor, vilket jag ser fram emot.

Jag arbetar fortfarande som terapeut när någon kontaktar mig för sessioner eller vill genomgå ”5-dagars intensiv”-terapi, som jag utvecklade innan jag åkte till Holland.

Kan du berätta för oss lite om hur du blev terapeut?

Jag hade ingen aning om vad jag ville arbeta med, men började på college för att mina föräldrar ville det. Först ville jag arbeta med ungdomar, som ungdomsledare och träna dem i tennis, basket och så. Under praktiken på olika myndigheter och socialkontor, märkte jag att många där var socionomer med magisterexamen. Jag beundrade dem och deras arbete. Så jag sparde lite pengar och gick tillbaks till skolbänken. Jag erhöll en magisterexamen från Minnesota School of Social Work 1963.

Kan jag också fråga hur du utvecklade ditt arbetssätt?

Efter att jag hade flyttat till Kalifornien, hittade jag en bok av Arthur Janov (fil.dr) som heter ”Primalterapi”. Det lät bra, tyckte jag, så jag blev patient där hos honom. Efter en tid, blev jag inbjuden att gå hans program för primalterapeuter, vilket jag gjorde 1970.

Vilka var de viktigaste influenserna för dig och hur gick det till att integrera dessa?

Svaret på den senaste frågan går in i den här. Jag integrerade inte primalterapi med något annat arbetssätt och jag har aldrig senare gjort det heller. Jag har utforskat andra arbetssätt, inklusive de som beskriver sig som ”feeling work”, men de stannade alltid innan det som min tid som primalterapipatient hade lärt mig var nödvändigt. Primalterapi-undervisningen, å andra sidan, lärde ut  det nödvändiga känslomässiga arbetet, men hjälpte inte patienten att integrera det in i sin vardag.

Några år letare, när jag flyttat från Kalifornien och började arbeta privat, fann jag vikten av integrationsarbetet. Vikten av detta förstod jag och utvecklade än mer när jag arbetade med holländska klienter I Holland tillsammans med min kollega Ingeborg Bosch.

Vad innebär integration mer exakt? Varför är det så viktigt?

Integration är den process som klienten genomgår efter en regressionsupplevelse, efter att ha kommit tillbaka till verkligheten här och nu och när han/hon ser hur barndomsupplevelserna har påverkat hans/hennes beteende. Denna medvetenhet gör det möjligt för honom att om han/hon vill ändra sitt beteende. Detta är att integrera det han/hon just lärde sig. Med andra ord, endast efter att ha förstått hur tidigare bortträngda erfarenheter har påverkat beteendet, är det möjligt att agera annorlunda, och således integrera i vardagen vad man just har lärt sig.

Det verkar som att du och Ingeborg Bosch valde att fokusera mer och mer på att bryta försvar (mönster) istället för på regression. Är det en korrekt observation?

Ja. Svaret på den här frågan är ganska långt. I början var jag påverkad av Janovs bok så att jag trodde att regression är allt som behövs för att ”läka”. (Definitionen av ”läka” är att sluta agera på sätt som är omedvetna försök att ändra det förflutna genom nuet).

Vad jag fann när jag arbetade tillsammans med Ingeborg är att mer behövs. Med andra ord: adekvat beteende utvecklas inte automatiskt bara genom regressionsupplevelsen. Denna berättar bara för personen om roten till det problematiska (dysfunktionella) beteendet.

Så medvetna ansträngningar för att förändra beteendet behövs och den svåraste delen av det är att komma förbi försvaret/försvaren som vi använder för att undvika att barndomsverkligheten kommer upp till medvetandet när vi är vuxna.

Hur skulle du beskriva skillnaden mellan ditt arbetssätt och vanlig psykodynamisk terapi?

Jag har inte hängt med så bra de senaste åren i utvecklingen av det psykodynamiska arbetssättet, så mitt svar kanske inte är så relevant vad gäller dagens strömningar. Men min upplevelse när jag började utveckla min approach, var att det psykodynamiska sättet var att hjälpa klienten få insikt i sitt beteende i termer av hur detta beteende påverkades omedvetet av tidigare barndomsupplevelser, och när man förstått det, så ska beteendena ändras genom tankeprocesser.

I min arbete var denna förståelse bara en del av det som behövde göras. Den andra delen var att tillåta en regression in i det omedvetna hos det barn som den vuxne en gång var, för att känna det som trängdes bort då, så att upplevelsen sedan kunde integreras in i klientens liv här och nu.

Hur är det för dig som terapeut att arbeta med den här metoden?

Mycket tillfredsställande, för det fungerar.

Vad känner du är svårast i att arbeta med detta arbetssätt?

Att vara beredd att applicera det på sig själv.

Det stegvisa arbetssätt från Pia Mellody som du beskriver i din bok – i vilken utsträckning har du använt det i din egen praktik?

Inte alls.

Mellody verkar vara involverad i tolvstegsrörelsen. Hade du någon kontakt med dem när du utvecklade din modell?

Jag kommer inte ihåg hennes punkter så exakt just nu, men jag hänvisade till henne för att när jag skrev min bok (i mitten av åttiotalet – det tog ett tag att bli publicerad), så var hon väldigt viktig inom 12-stegsrörelsen. Hon förestod ett center för rehabilitering av alkoholister i sydvästra USA. 12-stegsgemenskapen i Idaho där jag arbetade var mycket intresserad i hennes arbete, så jag refererade till det (ni kan hitta mer om henne på internet).

Ja, jag hade kontakt med AA (alcoholics anonomous). Åratal innan jag skrev min bok satte jag samman en workshop som jag gav över tre helger, och de flesta av deltagarna kom från 12-stegsgemenskapen. Sen spriddes informationen som en löpeld, och den sista helgen fanns det bara ståplatser kvar. Jag var inte med i ACoA.

Jag vet att det finns många som har läst din bok, och som skulle vilja göra din terapi, men som inte kan hitta någon terapeut där de bor. Har du några råd för dessa personer?

Jag skrev lite om detta i boken när jag presenterade övningarna. Men övningarna är vad vi kallar en ”band aid” – en nödlösning. Här i USA reste människor till mig för intensivterapin som jag utvecklade för detta behov.

Vad är ditt intryck av hur många personer som faktiskt har gått igenom självterapin som du föreslår i din bok?

Jag vet bara om några få från hela landet (USA) som kontaktade mig för råd, men inte efter det. De var mindre än 10. Men förutom detta har jag ingen aning.

Jag tycker att klientberättelserna är anmärkningsvärda för att de alla beskriver väldigt genomgripande förändringar. Har du kunna följa några av de människorna och se hur de har det fem eller tio år senare?

Ja, jag har följt dem för de var mina klienter i Idaho, och bor där. I många år hade vi en liten grupp – det var innan jag åkte iväg till Holland. Så sent som förra månaden blev jag inbjuden till en frukost med två av medlemmarna av den gruppen. Hailey är en liten stad. Om de inte flyttar, så träffar jag dem, antingen bara nere i stan, eller ibland för en uppföljningssession om de efterfrågar det.

Vad är dina observationer när du ser resultatet av terapin ett antal år senare?

Resultatet som jag ser är att personer som lever i en relation kan känna igen när de ”symboliserar” över varandra och undviker på det sättet mycket av de konflikter som andra går igenom. De berättar för mig om detta när vi ses på stan.

Har du några tankar om vad som kan repareras och vad som inte kan repareras när det gäller konsekvenserna av en smärtsam barndom?

Jag undrar varifrån ordet ”reparera” kommer. Det låter inte rätt för mig. Vi kan inte reparera det förflutna. Ordet är missledande, tycker jag. Den här terapin möjliggör att ”besöka” smärtan när man inser att man reagerar förvarsmässigt och har lärt sig att komma förbi försvaret och känna den smärta som situationen aktiverar (det är detta som leder till minskad konflikt och att förhållanden håller, i den förra frågan). Detta är den idealiska tidpunkten för en regression till denna smärta, som så småningom kan bli helad, så att försvaren minskar. Här och nu är det försvaren som orsakar problem, inte smärtan från det förflutna.

Du nämner med några få ord i din bok att du ser terapi som del av en vision av en bättre och fredligare värld. Känner du att detta har påverkat dig som terapeut och författare?

Jag tror inte att detta har påverkat mig som terapeut, utom genom att göra mig en bättre terapeut genom att praktisera det.

Vad gäller visionen, är det bara en tanke. För mig är det uppenbar att om människor omedvetet försöker möta behov från det förflutna för att undvika känslomässig smärta genom försvarsbeteenden såsom ilska, har, bitterhet, aggression, falskt hopp, istället var villiga att känna sin ”gamla” smärta istället, så skulle fientligheterna försvinna. Det är idealistiskt.

Kan du berätta lite för oss om ditt samarbete med Ingeborg Bosch i Holland? Vad var mest fruktbart i er vänskap?

Samarbetet fungerade verkligen bra. Hon såg mer om hur olika slags försvar används och vi arbetade tillsammans igenom detaljerna kring hur och när de används. Vi utarbetade en fullständig kurs utifrån idéerna som kom ut av samarbetet. Vi diskuterade i otaliga timmar för att komma fram till våra slutsatser.

Vad tycker du om att Bosch har registrerat metoden som ett varumärke (PastRealityIntegration,TM)?

Jag tycker det är ett girigt agerande. Det gör terapin till en affärsverksamhet.

Hur ser intresset ut för den här terapin internationellt?

Intresset finns idag främst i Holland, Frankrike och Skandinavien. Ingeborgs bok som var en uppföljare till min lyckades inte får någon amerikansk förläggare intresserad

Min bok översattes till ett flertal språk, men trycktes bara om i Holland, troligen för att den holländske förläggaren presenterade den för en kurs med holländska terapeuter. De var där jag träffade Ingeborg för första gången. Sedan använde hon sina affärskunskaper för att ytterligare sprida metoden i landet.

Jag tror att européer och kanske skandinaver är folk som kan svara bättre på de här tankegångarna för de är beredda att arbeta hårt för ett fördelaktigt mål. Efter att ha lärt känna holländarna, så är min teori att i jämförelse, så vill amerikanerna att sker ska vara snabba och enkla. Vi har aldrig haft ett främmande lands arme på vår mark och de enda som blev lidande av inbördeskriget var sydstaterna. Som folk har vi amerikaner inte lidit så mycket som européerna. Så de terapiböcker som har sålt bra är de med enkla och snabba lösningar och terapimetoderna som efterfrågas är de som är enkla att utföra och som lovar perfekta resultat.

De här terapin däremot, ska utövas varje dag i resten av ens liv, så att den gradvis hjälper en att bli medveten om verkligheten, och slutar använda försvar för att undvika den verkligheten och för att sedan kunna göra bra, realistiska val.

Ett svar till Intervju med Jean Jenson

  1. Pingback: Återerövra ditt liv « Inspire Sofia Norgren